Dunkirk
(IMDb) Plot: Allied soldiers from Belgium, the British Empire and France are surrounded by the German army and evacuated during a fierce battle in World War II. Trailer
Dunkirk, den senaste nykomlingen till geniet Christopher Nolans filmografi, är en klaustrofobisk upplevelse som ger tittaren en känsla av att faktiskt befinna sig mitt i en förödande krigszon. Det är inte en traditionell film där rådande regler för strukturer av ett händelseförlopp gäller, det vill säga först en presentation av karaktärerna följt av en konflikt och slutligen en upplösning. Nolan är tidigare känd för att vrida och vända på den linjära och kronologiska tidslinjen i sina filmer. Ett tydlig exempel är i Memento där tidslinjen går baklänges parallellt med återkommande svartvita scener där scenerna istället går framlänges. Detta för att bland annat ge tittaren en förståelse för dess huvudkaraktär som lider av korttidsminne. I Dunkirk så finns ingen ordinär handlingsstruktur, varken framlänges eller baklänges. Ifrån första sekund befinner en sig i det pågående kaos som de brittiska och franska soldaterna vistas i och det är precis vad filmens syfte är att skildra. Och det lyckas den verkligen med. Det känns som att man är där, så nära hem att man kan se det, men kan inte ta sig dit. Tittaren kastas rakt in i handlingen, vi erbjuds ingen presentation av karaktärerna. Faktum är att vi inte vet någonting om de personer vi får följa ifrån början till slut förutom det deras agerande i de fruktansvärda situationer de hamnar i påvisar.
Jag brukar dela upp filmer i två kategorier. Den första är "handlingsfilmer" det vill säga filmer där en fastställd och tydlig handling är etablerad och där karaktärerna fyller funktionen att föra denna handling framåt. Handlingen tar sig ifrån en punkt till en annan och filmens olika akter är tydliga. Den andra är "karaktärsfilmer", där karaktärerna är i fokus och vi får bevittna hur dessa under filmens gång växer eller sjunker. Om denna typ av filmer kan jag ofta få höra en kritik som pekar på att filmen saknar en story. En får följa en karaktärs utveckling, om så till det bättre eller sämre.
Dunkirk kan däremot inte placeras under någon av dessa två kategorier. En mer korrekt benämning av filmen vore att kalla den, en scenario-gestaltning. Dunkirk utspelar sig på och gestaltar tre olika platser i krigszonen, dessa vilka under handlingens gång sammansmälter.
- The Beach: Här möter vi den omringade brittisk-franska armén. Det råder oupphörliga bombattacker ifrån tyska stridsplan vilka sekundvis genererar nya dödsoffer. Där möter vi två pojkar som finner varandra och gör tillsammans allt de kan i ett försök att ta sig hem.
- The Sea: En civilbåt kommer till undansättning för att hämta de strandsatta soldaterna i Dunkirk. På däck finns Mr Dawson (Mark Rylance) tillsammans med sin son och en vän. Påväg till sin destination finner de till havs en traumatiserad brittisk soldat vars största skräck är att återvända till hamnstaden i norra Frankrike.
- The Air: I skyn går det kvickt till. I ett av de två så kallade Splitfire planen finns Farrier (Tom Hardy) som är hack i häl med ett tyskt stridsplan. Men vem kommer lyckas hålla kvar sig i skyn och vem kommer störta i det mörka havet nedan?
Angående filmens mer tekniska aspekter så är de häpnadsväckande. Ljudmixningen är otrolig. En tror sig faktiskt höra fartfyllda plan skynda ovanför en. Nolans återkommande samarbetspartner, kompositören Hans Zimmer ger ett panikslaget soundtrack som hjärtat dunkar i takt med. Speltiden är precis lagom lång. Om den hade varit något längre vore den långrandig. Om kortare, ofullständig. Filmen gör exakt det den ska göra och den gör det som tidigare nämnt perfekt. Men på grund av bristen på identifierbara karaktärer eller en tydlig handlingspremiss gör att filmen inte är särskilt intressant att återuppleva och når inte riktigt upp till vissa föregående verk av Christopher Nolan så som "Interstellar" och "the Prestige". Dunkirk är dock definitivt sevärd.