Satsa på reell påverkan istället för tomma slagord
Onsdagen den 14 februari presenterade Margot Wallström regeringens utrikesdeklaration för 2018.
Där redogör hon för ett urval utrikespolitiska situationer i det rådande världsläget och regeringens hållning gällande situationerna. Ett särskilt anmärkningsvärt stycke var det som kretsade kring FN-konventionen om ett kärnvapenförbud, vilket manade till omfattande diskussion under förra året. Bara att denna punkt inkluderades i deklarationen påvisar att det är en prioriterad fråga för regeringen.
Utrikesminister Wallström belyser regeringens arbete för nedrustning och icke-spridning av kärnvapen. Hon yttrar följande ”[e]tt nytt initiativ i nedrustningsarbetet är FN-konventionen om ett kärnvapenförbud. En utredning kommer att se på konsekvenserna av ett eventuellt svenskt tillträde”.
Denna kärnvapenkonvention är ett bindande internationellt avtal med målet att helt förbjuda kärnvapen. Regeringens tillsatta utredning av konsekvenserna samt innebörden av ett tillträde till konventionen ska redovisas den 31 oktober 2018 och en benämnd bedömningsaspekt är huruvida konventionen kan tänkas inverka på ”Sveriges samlade bi- och multilaterala säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten,” (Regeringskansliet, 2017) .
Tänkbara konsekvenser av ett svenskt konventionstillträde vore att instabilisera den nuvarande relationen samt omöjliggöra ett djupare Nato-samarbete. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg har höjt ett varningens finger mot Sverige. Utifrån en realistisk syn på internationell politik med en stark tilltro till maktbalansens kraft menar Stoltenberg att världen inte skulle bli tryggare om Nato-länderna avskaffar kärnvapen medan Kina, Ryssland och Nordkorea behåller sina. Detta vore att fullkomligt rubba maktbalansen och istället kontraproduktivt öka risken för kärnvapenanvändningen. Likaså påpekade den amerikanske försvarsministern James Mattis härvid i ett brev till Peter Hultqvist att ett undertecknande av konventionen inte är förenligt med ett svenskt deltagande i Natos enhanced opportunity programme (EOP). Propagerandet för en kärnvapenfri värld riskerar på sin spets att leda till en total förlust av Sveriges reella försvarspolitiska och diplomatiska inflytande genom att skada internationella relationer.
För att förstå regeringens besynnerliga agerande i frågan måste vi gå tillbaka till det tidiga sjuttiotalets Skellefteå. I Wallströms tonårsrum sitter inte en affisch på Ziggy Stardust, utan en inramning av Palme. Han vägleder henne och den nya generationen socialdemokrater mot att, i en traditionsenlig anda, agera moralpolis i världen genom att ta stormakterna i örat när de missköter sig.
Sveriges antagande av rollen som framträdande motståndare mot kärnvapen genom distantierandet från kärnvapeninnehavare kommer enbart för den naive medföra en verklig inverkan på kärnvapens betydelse i internationell politik. Denna roll kommer underminera Sveriges försvarsmöjligheter samt utgöra en nationell säkerhetsrisk. Riktig skillnad kan främst ske genom intern påverkan. Ett medlemskap i Nato innebär en möjlighet att bli hörd, varvid Sverige mer effektivt skulle kunna uttrycka sina ståndpunkter angående kärnvapeninnehav. Detta är liberalismens förhållningssätt till internationellt politik. En plats vid det beslutsfattande bordet är att föredra framför att ropa slagord ifrån kalla Norden med avsaknad av gehör.
Socialdemokratins mentalitet utgörs av tron att en förbindelse till en försvarsallians vore att tygla den egna utrikespolitiken. En sådan förbindelse kan i själva verket resultera i att Sverige blir en viktig aktör i världssamfundet. Praktexempel på detta är våra grannar Norge och Danmark, vilka under det senaste decenniet båda innehaft den prestigefyllda positionen som generalsekreterare för Nato.
I verkligheten är regeringens ställningstagande mot kärnvapen således snarare en inrikes uppvisning på godhet än en åtgärd med internationell effekt. Faktumet påvisar den naiva självbilden med Sverige i världens epicentrum som genom gott föredöme visar vägen för resterande länder. Den behövliga vägen är dock inte profilering som moralpredikare med avsaknad av reell påverkan utan istället ökat samarbete och dialog. Därför menar vi att ett undertecknande av kärnvapenkonventionen bör uteslutas helt. Om den faktiska avsikten är att påverka bör Sverige gå med i Nato omgående.
Carl Lundberg
vice ordförande LUF Lund
Joar Lindén
ordförande Liberala Studenter Skåne