/ Film /

Once Upon A Time In... Hollywood

 
Regi: Quentin Tarantino 
Medverkar: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie, Margaret Qualley, Timothy Olyphant 
Genre: Drama, Komedi 
Betyg: 10 
 
Quentin Tarantinos nionde film Once Upon a Time in Hollywood är en nostalgisk saga om Hollywood 1969. Vi följer Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) en passé skådespelare med en bedrövlig självkänsla och dennes bohemiske stuntman Cliff Booth (Brad Pitt) i ett soligt Los Angeles. Rick drömmer om att återvända in i värmen hos Hollywoodsocieteten och när han får nys om sin nya, mer framgångsrika granne, filmstjärnan Sharon Tate (Margot Robbie) visualiserar han sig en väg in. Bortom filmstjärnornas fina kvarter så kringstryker en skara hippietjejer på gatorna, vilka senare visar sig tillhöra den famösa Mansonfamiljen.
 
Once Upon a Time in Hollywood är en karaktärsdriven film som saknar ett egentligt narrativ. Det känns dessutom som Tarantinos mest personliga film och kan ses som en enda stor hyllning till filmbranschen och i synnerhet till Hollywoods sena guldera. Han tar oss därför tillbaka till den barndomstid som formade honom som filmälskare och det är tydligt hur välbekant regissören är med den omgivning han önskar att levandegöra vilket manifesterar sig i ett makalöst och rikt sceneri. Berättelsen om Hollywood görs i form av en sagotappning varvid samtida stjärnor gör perifera framträdanden, förutom Tate även hennes make Roman Polanski likaså Bruce Lee och Steve McQueen, men huvudfokus ligger alltid på vännerna Rick och Cliff vars storytrådar både sammanfaller och avviker under berättelsens gång.
 
Filmen vilar tungt på sina skådespelares prestationer vilka lyckligtvis är mästerliga. Leonardo DiCaprio gör sin karriärs bästa roll i vilken han tvingas tränga igenom flera karaktärsnivåer, exempelvis i en scen som en bakfull och neurotisk Rick Dalton som i sin tur gestaltar en laglös och otäck cowboy, kallad "Caleb Decoteau". Brad Pitt som den ytterst karismatiske och oförutsägbara stuntmannen Cliff Booth skiljer sig markant från sin väns ängsliga persona som en bekymmerslös livsnjutare som gärna tillbringar sina dagar i sin husvagn med sin hund Brandy. Trots Margot Robbie inte har mycket repliker att jobba med så ger hon oss ett vackert porträtt av Sharon Tate. Genom korta ögonblick får vi bilden av en omtänksam, ödmjuk och upprymd person allt tack vare genom Robbies mimik och kroppsspråk. På en presskonferens i Cannes fick Tarantino en fråga om Robbies korta omfång repliker på varvid han svarade att han avvisar journalistens tes. Jag upplever det som att alla de karaktärer som är baserade på verkliga personer används för att rama in den tidsperiod som storyn önskar förverkliga snarare än att vara oberoende och centrala karaktärer. Tate å andra sidan har nog större betydelse än så. Jag skulle vilja hävda att hon fungerar som en MacGuffin, ett filmbegrepp som Hitchcock anammade och som avser "ett objekt eller händelse som är nödvändig för handlingen och huvudkaraktärernas motivation men som annars är oväsentlig". Tate representerar allt det som Rick vill vara, en filmstjärna på toppen av sin karriär och mot filmens klimax (inga spoilers) påvisar hennes närvaro en central betydelse för vår protagonists ark. Fler framstående rollprestationer fick vi se från Margaret Qualley som den förföriska hippietjejen "Pussycat", Timothy Olyphant som Lancer-stjärnan "James Stacey" och den eminenta Julia Butters som tillsammans med DiCaprio ger oss filmens mest hjärtevärmande scen.
 
Det finns en risk för besvikelse för de Tarantinofans som väntar sig en våldsam genrefilm (även om våld onekligen förekommer) och likaså för de som förväntar sig en film om Mansonmorden vilka inte alls är i fokus men som råkar sammanträffa med tidsperioden. Once Upon A Time In Hollywood är i någon mening mindre Tarantinoesk än alla hans tidigare verk, förvisso finns många igenkänningsfaktorer såsom ett medryckande soundtrack, extravaganta karaktärer och återkommande referenser till populärkulturen, men den skiljer sig på så vis att han låter saker ta sin tid samt avsaknaden av ett tydligt narrativ. Jag tycker att det stärker bilden av Tarantino som en sann regissör med en bestämd vision som inte viker för folkmassans begär och förväntningar. Om Tarantino pensionerar sig imorgon och Once Upon A Time In Hollywood blir hans sista projekt så sörjer jag inte eftersom han åtminstone lämnar oss med ytterligare ett mästerverk. 
 
"When you come to the end of the line, with a buddy who is more than a brother and a little less than a wife, getting blind drunk together is really the only way to say farewell".