Svartsjuka
Näsborrarna drar ihop sig. Doften, eller kanske mer korrekt, stanken av en parfymdränkt skjorta med en underton av cigarettrök genomborrar min näsa. Den dunkla belysningen gör att människorna härinne blir skuggestalter av sina riktiga jag. Jag står som fastfrusen på dansgolvet. Allting runt omkring är bara brus, förutom det genomträngande beatet från högtalarna som står i synk med mina jämna hjärtslag.
Maniskt betraktar jag dem på avstånd. I rummets högra hörn står de där ostörda med ögonen bara för varandra. Hon med sitt kastanjebruna och axellånga hår, rådjursliknande ögon och det där krokiga men förtjusande leendet. Iklädd en nattsvart och smakfull klänning ämnad att bringa fram hennes kroppsform som bara kan beskrivas som petite.
Han med sina mörka lockar och en aura som skriker mystisk, bär en rosa pastellskjorta med flygande vita tranor på. Skjortans tre översta knappar är uppknäppta så att ett brett och självsäkert V bildas över hans torso. Han är allt det där som jag inte är, och jag hatar honom för det.
Rödvinets sträva eftermäle lämnar mig torr i munnen. Flaskan proklamerar inslag av mörka körsbär, kanel, vanilj och tobak. Samtliga smaker är frånvarande när jag sippar på vinet, eller ja förutom tobaken, men den smaken härstammar troligtvis från det numera halvfulla cigarettpaketet.
Ömsint likt en dans smeker de varandras händer, varefter han böjer sig fram och viskar någonting i hennes öra. Hon verkar rodna eftersom kinderna får en lättare röd ton. Förgäves försöker jag uttyda vad de säger till varandra men det skoningslösa bruset dränker alla distinkta meningsutbyten i rummet. Och för första gången kommer jag och beatet ur synk när mitt hjärta hoppar över ett slag. Vad jag ser är för smärtsamt att beskriva.