Flykten från livmodern
Jag kan varken se eller höra. En gång världsmästare i simning. Nu är jag ingen alls. Ensam och instängd i en trång kammare. Min klaustrofobi orsakar mig stor panikångest. Jag kan inte säga hur länge jag varit härinne, det må ha varit dagar, veckor eller månader. Men en sak vet jag. Jag vill ut.
Mina ögon börjar stegvis att anpassa sig efter situationen. Men till min besvikelse finns det inte mycket att se. Förvisso kallar jag mig själv minimalist, men i ärlighetens namn så hade några möbler varit trevligt.
Och maten, var ska man ens börja? Låt oss säga såhär, det är ingen laxtartar precis. Ekande röster hörs bortom väggarna, men en röst sticker ut bland andra. Den är honungslen och gör mig så lugn och trygg i denna annars mardrömslika tillvaro.
För att tiden ska gå snabbare försöker jag så gott det går att hålla mig sysselsatt. På tisdagar och torsdagar övar jag kickboxning. På sistone har jag även börjat ta en kvällskurs i fransk poesi.
För var dag som går krymper väggarna, eller är det jag som växer? Oavsett så växer klaustrofobin. En natt vaknar jag upp kallsvettig. En känsla av panik omsluter mig. Jag måste lämna denna ödesdigra plats och det är illa kvickt. Jag går bort till rummets ena hörn, samlar mig, tar sats och rusar mot väggen i ett desperat försök att bli fri. Men precis som för Jean Valjean var allt förgäves.
Jag sluter ögonen och tar några djupa andetag. Det är nu eller aldrig. Åter igen tar jag sats och rusar allt vad jag kan mot den robusta väggen medan det i periferin hörs ett primalskrik.
Ett starkt ljus i änden av en tunnel bländar mig. Jag svävar. När jag återfår synen fasas jag över vad jag ser. Jättelika gestalter klädda i vitt från topp till tå stirrar på mig. Min sköra kropp värker som aldrig förr och jag skriker ut min förtvivlan. Men alla bara ler. Varför ler dem? Kan de inte se att jag lider? En grupp sadister muttrar jag.
Jag ligger vilandes på en mjuk kulle, en ytterst märklig plats. Omgiven av strålkastarljus. Omsvept i en äggskalsvit yllefilt. Omtumlande timmar. När jag försynt lyfter blicken möts den av två stora och vänliga ögon. En honungslen stämma gör sig påmind. Jag känner igen den där rösten och blir åter igen lugn och trygg.